Wednesday 12th May 2010

by Ronnie


Jag vet inte vad de heter, Han och Hon. De satte sig bakom mig i två säten mellan Malmö och Stockholm. Jag är glad för att åka här. Tåget gnisslar och vinglar och träpaneler på väggarna och gamla nedsuttna fåtöljer. Kalla vindar mot överarmen och underarmen bränner mot elementet då ett av stolens armstöd trillar av. Jag trivs här. Allt är inte så jävla perfekt, så jävla inrutat. Jag tänker att det här är tåg live medan jag lutar mig tillbaka och försöker förstå den danska tågtidningen.

Han kramar om henne och undrar hur det känns när de är gamla och sitter i de nedsuttna fåtöljerna. Hon säger att då är hon nittio och vill inte åka tåg längre. Troligtvis är de borta då, stolarna alltså. Kvar blir ett inrutat liv. Nya perfekta fåtöljer med rutor i olika nyanser av blått. Den kalla färgen är som perfekt i samhället med rutor i nyanser så att barnens chokladfläckar försvinner. Perfekt och romantiken försvinner.

Fast det gjorde den redan då Han reste sig upp, skulle pissa och ropade jävla SJ och hittade inte fram till toaletten. Innan dess hade Han deklarerat för henne att det var för jävligt att släppa in fler Invandrare då staden inte kan ta emot sina Hemlösa. Han sa också tydligt att han inte var rasist. Han blir klar på toaletten som ligger i andra vagnen. Jag samlar mod och frågar varför den ena gruppen (Invandrare) skulle stå i konflikt med den andra gruppen (Hemlösa). Jag menar, varför beskylla en utsatt grupp för att lösa problemet hos en annan utsatt grupp. Jag undrar om det inte handlar om att finna en syndabock istället för en lösning. Jag känner mig nöjd med min analys. Han menar nog att jag har fel för hans tonfall höjs och Han talar om Invandrare som inte vill jobba. Han talar om Invandrare som föraktar Sverige. Han berättar om tvåtusen hemlösa på tjugotusen. Han talar om den verkliga arbetslösheten på tjugofem procent. För Han vet vad han talar om. Han är ödmjuk och ursäktar sig.

-Jävla invandrare, säger han i en försiktig ton. Han ursäktar sig och höjer tonen.

-Jävla invandrare, skriker Han och verkar mer nöjd med sitt nyfunna högre tonläge.

Fler i vagnen mellan Malmö och Stockholm verkar intressera sig för vår diskussion, spetsar öronen. Kanske är de också intresserade av Invandrare. Kanske har de hamnat på fel vagn. För lite längre fram mot restaurangvagnen finns fåtöljer med nyanser. Närmare kaffevagnen finns mindre verklighet. Jag tror att jag har något att säga för mina läppar rör sig men överröstas av hans diskussion.

-Låt någon annan säga sitt, säger Hon flera gånger tills jag får säga mitt. Jag säger något i stil med en upprepning av mitt förra tyckande samtidigt som Kvinnan bakom Han och Hon skakar på huvudet, ilsket och sorgset. Kvinnan menar att Han är en självisk jävla mansgris och att jag är en frågvis slyngel som skapar oro på vagnen Verkligheten mellan Malmö och Stockholm. Kvinnan menar att jag är ute för att ställa till bråk alternativt visa att jag finns genom en diskussion. Jag vill visa för henne att jag har bra argument. Kvinnan tar nu mest plats i rummet, trots att hon endast visat en skakning av sitt huvud följt av en suck. Jag vill sätta dit honom och menar för mig själv att jag ser rakt igenom honom. Jag säger att man lätt romantiserar om det Svenska och beskyller Invandrare.

Jag säger att många beskyller Invandrare för våldsbrott medan de flesta våldsbrott begås av Svenska vita män mot kvinnor de känner. Jag har satt dit honom och Han vänder och håller med. Han säger att där har jag rätt, svenska familjer är inte bra. Han säger att äktenskapet inte fungerar längre och att barnen far illa. Han berättar för mig att han känner en man vars kvinna hotar med skilsmässa. Om mannen inte diskar eller tvättar ska hon när som helst ta barnen och sticka. Att jag tänker att mannen även har rätt till sina barn hinner inte sägas. Han tycks ha något mycket viktigare att säga och fortsätter obekymrat.

-I Svenska familjer kan kvinnan vara otrogen och sticka. Mannen straffas. Är det rätt? undrar Han utan att invänta något svar.

– I en Irakisk familj skulle något sådant inte hända, deklarerar Han.

Hon undrar om inte han hade trivts bättre i Irak. Jag undrar om männen inte är otrogna mot kvinnorna men tycks inte formulera mina tankar till en fråga. Jag undrar istället om jag tycker synd om honom eller om jag skrattar åt honom. Jag tycker att diskussionen får sluta här. Jag tänker att våra åsikter är nog ganska olika. Kvinnan bakom Han och Hon håller med och menar att jag varken lyckats vinna Kvinnans respekt genom att argumentera omkull honom eller få slut på en diskussion som för vagnen otäckt nära verkligheten i samma rasande takt som tåget närmar sig Norrköping. Kvinnan menar att Han borde låsas in och bada i sin egen dynga av idéer som Han spyr ut. Kvinnan är en fantastisk talare och utrycker allt genom en ensam suck. Jag vänder mig om.

-Ska du tala om att inte vilja jobba? Du som inte jobbat på sjutton år, hör jag från Hon.

Han mumlar ilsket något om hjärtfel.

-Javisst, säger Hon och håller med på ett sätt att Hon inte lyckades övertyga någon i vagnen.

-Håll käften, säger Han. Prata inte om personliga saker på ett tag! Håll käften! vrålar han vidare.

Fast på det här tåget är det oundvikligt. Jag förstår att jag har svikit henne och skapat en bitter dag. Jag förstår att de är gifta, jag förstår att de båda har kommit hit från ett annat land. Jag förstår kanske inte hans vrede men tänker på det intensivt och känner mig illa till mods samtidigt som jag skrattar tyst och sviker Kvinnan två säten längre bak. Kanske är situationen en aning underlig då jag förstår att Han är Invandrare och Jag är Svensk. Kanske räknar Han sig inte till invandrargruppen. Han kan mena att de bär en mörkare hudton och slöja och säger kompis och skrattar åt det svenska bidragssystemet på ryggen.

Han börjar prata om politik, att Bush borde försvinna någonstans, att det finns två miljoner barn som svälter i Amerika, att de rika direktörerna har feta löner, att man måste hjälpas åt fast på ett ärligt sätt, att man måste ta hand om de som är svagare. Han berättar om de starkare i skolan som skrattar åt de som är svagare istället för att hjälpa varandra. Vem som var menad att vara hans lyssnare vet jag inte men Hon svarar med att hon inte talar om politik. Inte förrän Hon är säker på vad hon talar om. Hon säger bara att man måste ta hand om de duktiga också. Det är bara Han som vet som talar om politik. I den Kinesiska skolan bugar barnen varje dag inför sina lärare. Det är bra tycker Han. Han säger att det är respekt. Hon säger att Han inte vet vad han talar om. Men Han vet, för Han talar om politik, och den som gör det han vet. Han säger att en blandning av den Ryska och den fria Amerikanska skolan är bra. Sedan är Han tyst för en förklaring skulle vanliga människor ändå inte förstå.

Jag vill vända mig om men känner mig besegrad av Kvinnan som nog tycker att det är bäst att jag tittar rakt fram mot den tomma stolsryggen. Han och Hon förutsätter och Hon säger att Han har två parallella sidor. En där Han inte vet vad han talar om som leder till en diskussion utan återvändo och en jättemjuk sida. Hon säger att Han är en jätteparadoxal människa. Jag undrar om Hon visste det när hon gifte sig.

Han somnar och Jag vänder mig om. Jag och Hon pratar och jag försöker säga förlåt och Hon undrar vad jag studerar. Jag säger foto och menar förlåt att jag förstörde din kväll. Han vaknar lycklig och undrar om jag håller på med foto. Eftersom jag sagt så tidigare håller jag med men vill vända mig tillbaka för att inte bli vän med en jävla mansgris. Jag vänder mig om och säger jo men menar att jag helst vill fortsätta prata med dem men vill inte bråka med friden för de övriga på vagnen. Jag slänger en hastig blick åt Kvinnan för att fråga om det ar okej att jag tar reda på vilka Han och Hon är och varför de tänker som de gör eller varför de säger som de gör. Sen vänder jag mig om till min tomma stolsrygg.

Han berättar om att han är känd och Hon funderar på hur det överhuvud taget skulle vara möjligt. Han säger att han har fotat en känd idrottsstjärna och säger att bara för att vara roligt så var han utlänning då han hade rest till ett annat land för att göra detta. Han säger att han kände stjärnan, fick komma nära och kunde sälja bilderna till Aftonbladet och Expressen och att hans bild hamnade på Idrottsmuseet. Han har tydligen bilder på tre museer. Han säger också att Ken Olofsson från TV-sporten hade ringt honom. Ken hade sagt att han hade världsrekord som skulle in i Guiness Rekordbok.

– Är detta sant, frågar Hon.

– Det vet du väl? säger Han.

– Nej, säger Hon men verkar inte förvånad trots att de varit gifta flera år.

– Jag blev erbjuden sjuttiotusen men jag tackade nej. Snacka om kapitalist, säger Han och syftar på Ken.

– Ken trodde att han kunde köpa mig, fortsätter Han.

Korpen var det förresten. Han hade vunnit i tio städer inom tennis, pingis och tipspromenad. Det är säkert någon mer idrott fast det får jag inte reda på. Han är för ivrig för att berätta om sin styrka att stå emot kapitalismen. Trots det eller på grund av det var han arbetslös. Han fann sin respekt inom idrotten.  Som talare, som idealist som en som hjälper de svagare på ett rättvist sätt. Han är glad nu.

– Det finns ett svenskt ordspråk som säger att man inte ska kissa i motvind, säger Hon.

Denna gången är det hennes tur att säga något utan att behöva förklara. Kvinnan och jag fick tänka ut ett svar själva. Jag frågar om jag får ta ett kort och Han säger att han är van vid att vara med i tidningen. Hon säger att Han är som ett barn. Det finns ett Barn med fyra säten bort i vagn 267.

– Nu är vi framme! Pappa nu är vi framme! skriker Barnet.

Barnets föräldrar menar dock att vi bara är halvvägs mellan Norrköping och Södertälje. Jag tror att barnet har rätt. Vi är framme, fast i verkligheten. Jag sätter mig ner igen efter att ha tagit mitt foto och Hon börjar prata. Först bråkar Hon och Han om Hans Svärfar och om deras pengar och om någon ombyggnation hos Svärfar. Hon menar att det är hennes far och att Hon har egen inkomst och att Han inte ska lägga sig i. Sedan säger Han att han ska jobba i två eller tre månader till innan han öppnar eget igen. Han säger att en har rådfrågat honom och att det såg positivt ut i Malmö. Hon undrar om det är sant. Han säger att han inte kan säga mer just nu men att den rådfrågade mannen hade sagt att det var bra att Han var affärsjurist.

– Vi får se din utveckling. Om ett år slår klockorna ut för din del, säger Hon utan att återigen säga mer.

Sedan undrar Hon hur mycket Han är beredd att lägga för deras kommande bostad. Han säger att han väl inte kan veta hur mycket en bostad kostar. Hon undrar ifall Han har råd med något. Hon konstaterar att priserna faktiskt skiljer sig och frågar ifall Han vill lägga femtiotusen eller femhundratusen eller en miljon. Han är affärsjurist och hans sista bud är att fyrahundratusen kan Han inte lägga om de ska betala femtusen i hyra.

– Kista är fint, säger Han. Hon säger att hon inte tycker om Kista.

Tåget stannar och vi är framme i Södertälje. Där ska Han och Hon och Kvinnan och Barnet och Föräldrarna av för att gå vidare i sina liv. Han säger hej då broder och menar att vi har snopp gemensamt. Han går och Hon säger att de kanske blir kända någon gång när jag blir känd. Jag tänker att de redan är kända. De är verkligheten i vagn 267 mellan Malmö och Stockholm och det är ett intercitytåg och de går alla av och jag ska vidare en station. Biljetten hade kostat tvåhundraen kronor varav elvakommatrettioattan är moms.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.