Jag vet!

02 May 2010

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Klart jag var tuff! Nu hade jag chansen. Jag kunde inte briljera med kunskap, inte med utseende, inte med en välformad mun som kan spy ut all dess skönheten och blixtförstrolla dem alla. Nej. Men nu var det min tur. Det var första gången jag rökte. Vi hade gått bort till byns bibliotek. Det var håltimma. Och nu satt vi där på deras balkong och hängde. Vad fan gjorde vi där? Inte vet jag. Kanske hade vi tröttnat på att hänga vid Ica Maxi. Kanske hade Henk blivit portat för att han stal choklad. Och det samtidigt som han köpte cigarretter. Din dumme fete jävel! Hur fan kan du komma på något så urbota dumt? Jag gjorde såklart samma sak en vecka senare. Men jag åkte inte fast. Pina mig det kunde hon, kassörskan. Njöt gjorde hon när hon bad mig gå igenom min väska. Men jag stod där oberörd. För jag hade lurat dem. Jag hade kastat tillbaka hennes feta pina rakt i ansiktet. Jag hade nämligen hällt ut tuttifruttiaskarna i fickorna och slängt tillbaka askarna i affären.

Så där stod jag nu på balkongen med sju cigaretter i min hand. Och det var triumfens dag. För jag blev bjuden. Jag syntes och jag hade min chans.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

03 May 2007

Hellre kramas än att dö.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Varje år hände något stort. Kanal två skulle visa Sveriges stolthet ut mot Europa. Strax efter att julen dansats ut började reklamen för den Svenska melodifestivalen. Då kunde vanliga människor vara med. Bara de hade gjort en sång. Det var här man blev berömd. Detta var starten för glamour och Hollywood. Så sa dom. Kanske var det därför Svenska folket älskade sin melodifestival. Alla kunde drömma sig bort. Tänk om de själva var där och sjöng. Så satt de framför sina televisionsapparater och inbillades sig att det bara var en hårsmån ifrån att ha kommit in. De hade i stort sett vunnit tävlingen. Bortsätt från den lilla sanning att de inte hade skickat in något bidrag och än mindre skrivit en låt. Men vad betyder sanningar i Hollywood? Just därför att det var så nära att de själva var med. Just därför var det extra spännande att se vem som vann och knipsade deras guld. Det svenska folket skulle vara stolta över att vara svenskt. Dessutom skulle vi få ett gott skratt över finska folkvisor och Turkiska danser.

Viktig händelse var det i alla fall. Det visste jag. För denna kväll skulle mamma sätta fram den gröna glasskålen med chips. Just denna kväll fick man ta så mycket man orkade för mamma var noga med att fylla den igen då den tog slut. Dessa kvällar kom en brun Saab 900 och hälsade på. Jag kom inte ihåg så mycket av denna bil mer än att den hade ett svart solskydd på bakrutan. Kändes lyxigt på något sätt. Ja, och dessutom satt min kusin Magnus i den när den parkerade på vår garageuppfart.

Vi var samlade där hela familjen. Vad sjunger dom? tänkte jag. Alla andra språk än svenska kändes som ett virrvarr. Varför pratade folk så lustigt i andra delar av världen. Varför sa de inte stol när de menade det. Eller mamma. Eller bil. Varför sa de bara en massa ljud. Och hur i hela världen kunde de förstå varandra. Kanske med ett utvecklat kroppsspråk. Vad vet jag?

Så satt vi där hela kvällen, ända tills tolv då min pappa bar in sin sovande son. Nu drömmer han om att bli stjärna, tänkte far stolt.

Men jag, jag drömde om min kusin, min gröna glasskålen och den förtrollade kvällen som skulle vara för evigt.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Idag blev mamma arg. Vilken lättnad, tusen år av ilska lossnade inom mig, tusen nätter av sorg. Tänk er en mamma som inte blir arg, underbart va? Tänk er, hon säger ja till allting, allt ni tar upp skickar hon tillbaka med ett leende. Men allting har en tomhet, ingenting av det betyder något. För vad betye´der det att man får ett ja, när det där Jaet inte betyder något. Som om man aldrig hade frågat.

Tänk er att ni är arga och skriker på er mor. Men ni får inget gehör, endast ett Det var väl inte så farligt idag har jag varit ute och gått.

Då blir man glad när sin mor blir arg om ens för ett par sekunder, eller kanske just för att det bara varade i ett par sekunder. En reaktion, sedan en förlåtelse.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Det är lika bra att jag tar livet av mig, sa mamma. Tårarna fylldes i mina kanaler. Vägrade att ta sig ut. Jag kunde storgråta men jag höll igen. Hursomhelst så har inte mamma tagit livet av sig, tänkte jag. Så vad har jag att vara ledsen för? Jag måste vara stark Jag måste hålla tillbaka mina tårar. Jag måste tiga. Jag börjar bli van att döden besöker mig ständigt. Och på något sätt finns det en trygghet även i den.

Vi körde förbi ortens kyrkogård strax efter mamma hade yttrat orden. Den låg tyst och öde. Men ändå kunde den inte låta bli att tala till mig. Tänk om… Jag teg, precis som min pappa som koncentrerade sig på att köra vår gamla Wolksvagen Jetta från –82. Instrumentpanelen hade börjat gnissla. Ljudet tystnade ner. Ingen hörde. Ingen tänkte. Endast ljudet av en gammal instrumentbräda.

Tar livet av mig, sa mamma igen. Kanske för att bryta tystnaden. Ingen vet varför. Galenskapen hade format henne och ingen kunde berätta för mig varför hon sa vissa saker. Ingen kunde berätta för mig att jag fortfarande var hennes son. Mor och son och kärleken. Min pappa kunde inte ta det längre. Hela han exploderade. Tystnaden försvann.

Djävla instrumentbräda! skrek han. Tystnaden kom åter och jag sjönk djupare ner i sätet. Jag försökte försvinna. Men i Wolksvagen Jetta från –82 finns det väldigt lite utrymme för att gömma sig. Tänk om det var så, att instrumentbrädan var problemet. Tänk om det är den som förstört vår familj. För mig var allting möjligt. Jag hade inga svar. Jag hade ingen som kunde berätta för mig. En instrumentbräda. Det låter faktiskt ganska troligt. Vi var beroende av bilen för att på något sätt hålla ihop vår familj. Det var en listig plan, vem än det var som kom på den. Att pantera in ljudet i något så oskyldigt som i en instrumentbräda på en Jetta –82. Där kunde ljudet gro och utan att vi visste varför skapade den galenskapen.

Det var så det var. Men vem ska jag berätta det för. Knappast till pappa som hade blivit galen över att vi inte hade råd att byta bil. Knappast till mamma som redan var galen. Och knappast till mina syskon som jag tappat för länge sen. De hade trott att jag var galen. Vilket jag också var. För vilken klok människa kommer på något sådant. Att en instrumentbräda skulle knäcka en familj. Inte vet jag. Men jag var glad att jag hade svaret.

Instrumentbrädan blev min gud. Jag blev beroende av helvetet. Jag var tvungen att be till den varje dag. Smeka den grova svarta ytan. Hur var viktigt. Gärna tre gånger. Jag skade på huvudet. Spände musklerna. Rykte på ögonen. Allt tre gånger, allt under samma omständiga ritual. Var det tre som var det hemliga talet? Kanske hade jag blivit felinformerad. För säkerhetsskull gjorde jag om ritualen fast med intervaller om fyra. Det kändes fel. Jag mådde inte bra. Jag fick göra ritualen med 5 och 6 och 7 och… Kanske blev guden ond att jag inte lydde. Jag fick återgå till tre. Det fick bli mitt hemliga tal. För säkerhetsskull upprepade jag ritualen.

Pappa sneglade åt mitt håll. Han ville inte se mig så här. Vad är det att vara stolt över, en son som är galen. Smeker instrumentbrädan och skakar på huvudet. Dessutom mumlar han förlåt förlåt…Han ville ju vara en stolt far. Precis som alla andra fäder. Det är väl helt naturligt. Kanske det ända som var det. Tystnaden brast.

Djävla instrumentbräda! Han kunde inte ta det längre. Han kunde inte se sin son så här. Och han kunde inte se sin fru såhär. Han älskar henne. De träffades på ett dansgolv. Ett år senare var de gifta och födde en son. Båda från gamla trasiga äktenskap. Nu skulle de börja om på nytt. Nu skulle de bli lyckliga.

Det var då jag visste det. Pappa sa det. Djävla instrumentbräda. Det måste vara instrumentbrädans fel. Men vem var det som hade satt in ljudet. Vem var guden?

Vi var framme. Jag följde mammas tomma blick när vi vinkade hej då. Tyst for jag och pappa hem.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

När mina föräldrar bråkade kunde jag spela fotboll inomhus. Det var strängt förbjudet under vanliga dagar, av förståeliga skäl, om vi nu skulle ha någonting helt kvar i huset. Fast vad gjorde det förresten, det hade passat bättre in i en familj som splittrats på golvet men var evigt dömda att ligga bredvid varandra för att ständigt bli påminda om den vackra porslinstallrik de en gång var.

Jag tyckte det var okey att jag inte fick spela fotboll inne. Jag tyckte ju ändå inte ens om fotboll. Men när de bråkade var det anarki. Jag njöt. Jag älskade att se den runda oskyldiga bollen krossa allt i sin väg.  Pappa blev galen. Fotboll inomhus är du inte riktigt klok!

Nej det var jag nog inte. Men just då var det tryggheten. Att vara med och förstöra. Tänk om jag kunde förklara det då. Att det inte var för att djävlas.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Omsorgsfullt plockades kastrullerna fram. Omsorgsfullt med hastigt. För nu hade jag tre timmar. Tre timmar av befrielse. Tre timmar av lycka. Nu kunde jag bekämpa ångesten. Jag, så liten på jorden kunde göra något. Herre gud. Min fantastiske skapare. Tack för att du gav mig kastrullen, det kokande vattnet och smärtan. Tack för att du gav mig möjligheten att rena. Rena världen från dess sjukdommar. Elaka svulster som dyker upp på min kropp. På hela männsklighetens kroppar. Nu har de också tagit tag i djuren! De stackarna. Försvarslösa och oskyldiga spyr du dina äckliga svulster över dem.

Du din jävel! Är det du som skapat allt detta!

Jag satte mig ner tyst. Ångesten var nära. Men jag var tillräckligt bedövad för att bara känna smärta. Jag hade tre timmar. Precis som jag hade igår. Precis som jag har imorgon. Min pappa hade gått tillbaka till sitt arbetet som svetsare på den där fabriken som han hatade. Nu återstod tre timmar innan han kom hem igen. Det var nu jag skulle befria världen från svulsterna.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Jag var 14 år när jag hoppade av plus och -minusskalan. Eller började fundera på det seriöst. Problemet var nog att det var så enkelt att allt bara gick åt helvete. Jag bestämde mig att inte vara elak. Så var det med det. Mycket enkelt deklarerade jag beslutet för mig själv framför spegeln. Så var det gjort. Nu kan jag gå ut i verkligheten. Detta var lösningen på offrets gåta. Lösningen för den som ligger underst. Hur mycket man än slår tillbaka blir gropen ändå djupare.

Vad händer när gropen redan är så djup att själva vänskapen blir ensam? Den gror djupare in i dig. Och till sist förtvinas du. Men gropen blir inte djupare. Den blir mindre och kvar står du på botten av gropen som inte finns. Endast där nere kan det nya fröet gro.

Jävla skitsnack! Det nya fröet? Det låter vackert. Mörkret är inte vackert. Ensamheten är inte idyllisk. Att vara själv. Ta de lugnt och dra sig tillbaka är inte samma sak som att vara ensam. Låt ingen djävel påstå något sånt.

Du skulle följt med när gropen fylldes upp till ytan! Vilken djävla nolla jag var som bara stod kvar. Som blev trygg i mörkret och för rädd för att ta mig till ytan.

Men vad visst jag? Allt var ju bara så enkelt. Det var bara att bestämma sig. Sedan gå ut i verkligheten. För kämpa behövde man väl inte? Inte för någonting som är så enkelt och självklart. Värre är det för dem som knarkar eller var föräldralösa, tänkte jag. Önskar att det vore så. Att jag verkligen hade riktiga problem. Då hade jag kunnat visa världen vad jag gick för. Då hade jag kunnat kämpa. Men nu var det för enkelt. Jag kunde bara stå kvar och se hålet fyllas igen. Och där nere började helvetet, galenskapen och mardrömmarna.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

En tysk biograf

28 Aug 2005

Det gick rykten om att min kompis hade varit på porrbiograf i Berlin. Det kändes ganska troligt eftersom hans far bodde där och eftersom han själv hade berättat att det var så det var. Sedan gick det rykten om att han hade blivit avsugen av en man i övre medelåldern. Vad detta ryckte kom ifrån vet jag inte. Fast det låter också ganska troligt. Då min kompis var en fri människa, åtminstone inför oss andra. Han hade funnit sin respekt och trygghet i att göra galna saker. För oss andra om vi gjorde samma sak skulle vi falla som en sten på minusskalan. Men för honom var det okey. Han var lång och vacker och bara lite galen.

Kanske var det så att jag själv ade hittat på det där med avsugningen, kanske inte.  Tanken lockade och jag när jag sattt där på min rosa lilla toalett och drömde mig bort.  En dag skulle det bli jag som blev avsugen på en tysk biograf. Så var det med det.

Faktiskt hade jag ganska rätt. Jag träffade en dag en man på en biograf i Malmö. Den satt samman med en krog vid namn ”Pink lips for open minds”. När jag stillsamt ranglade upp för trappan till biografen kände jag mig redan hemmastadd. Jag hade säkert hällt i mig 6-7 öl och lite whiskey i baren med den vackra jultomtstransvestiten. När jag kom upp satt han där med sin kvinnliga vän. Vem jag föll för först vet jag inte men jag hamnade på något sätt mitt emellan dem. Den stora vita bioduken visade endast upp sig själv i väntan på en film. Kanske visade den filmen om mitt liv. En stor vit duk och ikväll skulle den fyllas.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Jag känner en sten. Han är inte vidare pratsam. Fast det klart, jag säger ju inte så mycket till Sten heller. Jag ligger bara där. Jag och Sten. Vi har mycket gemensamt, blev inkastade i något stort utan att ha blivit tillfrågade. Så stod vi bara där mitt i världen och undrade vad som kommer att hända, vad som händer och vad egentligen hände innan den dag då igår inte fanns? Sten står på en åker. Min pappa berättade att stora troll kastade in stenen på åkern. Visst var det så, tänkte jag. Utan att egentligen ha något bra anledning. Men vad gör det? Vem behöver det? Troll är väl mest som vilken annan som helst. De gör väl bara saker. De är väl inte mer än människor. Eller möjligtvis troll.

Jag nöjde med den förklaringen. För allt som skapades på kvällarna, strax innan jag somnade och pappa läste sagor från gånga tider, var sant. Det var min värld. Det var det som var tryggt – jag, pappa och sagorna. Där låg jag och lyssnade medan min näsa trängde sig djupare ner i min pappas armhåla. För detta var på den tiden då en svettig armhåla kunde betyda trygghet och kärlek. Det var på den tiden då inget var förutbestämt. När man är vuxen vet man att armhålor luktar äckligt. Det vet alla intelligenta människor. Som barn är man nog lite korkad. Trygg men korkad.

Det behövs inga troll för att lyfta Sten, tänkte jag och lade tillbaka honom i min lila kappsäck. En sten på mina axlar. Stor som ett hus, men lätt som luft och trygg som en faders ömma armhåla.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Jag önskade mig inget hellre är att vara handikappad. Tänk att får en stol att sitta på i duschen. Jag menade det. Jag ville vara handikappad för att inte behöva anstränga sig.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Den som ber får

03 May 2005

-Ha, ber du till gud eller? Skrattade Kristina.

Ja, det gjorde jag faktiskt. Eller kanske inte din gud. Inte den där kristna. För den hade minsann inte gett mig någonting. Min gud däremot. Han hade gett mig fett mycket. Den guden kunde man lite på. Inte en millimeter rubbade han på sina principer. Inte en rad var skriven om honom. För allt han regerade över var en självklarhet. Allt han regerade över var hans och han visste allt. Allt var tryggt. Dag ut och dag in, visste jag vad jag fick. Dag ut och dag in gav han mig smärta. Plågsam smärta som befriade mig från verkligheten. Jag var fjorton år när jag stod där utanför skolporten och bad. Hårt knäppte jag minas händer. För hos min gud gällde inta bara tankar och känslor. Det gällde att känna honom fysiskt. Med smärta., Hårt knäppte jag därför mina händer och andades hastigt in och ut. Hysteriskt skakade jag på huvudet. Hysteriskt med med millitärisk kontroll. Han visst vad jag gjorde och bad jag inte fick jag inte min dos av smärta.

–  Nej jag fryser bara om händerna.

Synd at det var sommar. Då hade kanske Kristina kunnat gå på min usla lögn. Kanske tur att hon missade resten av mina ritualer. Förresten ska hon skita i mig. Förresten hatar jag henne.

–  Ge fan i vad jag gör, vrålade mitt inre medans mina läppar formades i ett fånigt snett leende.

Dessutom gör det väl fan inget att jag ber. Då kan de tro att jag håller mig till deras fåniga gud. Han som inte gjort någonting. Han som inte kan ge dem mer smärta än några fåniga texter om straff som skrevs för 2000 år sedan. Min gud ger mig straff varje morgon. Varje morgon när jag vaknar och upptäcker att jag sitter här i verkligheten.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

Saft, bullar och sex

12 Mar 2005

Jag undrar om jag är den enda i hela världen som inte kommer ihåg min sexdebut. Inte så att jag var drucken och hade supigt skallen soft eller varit med om något hemskt och förträngt det. Jag kommer bara inte ihag det. Med vem såklart men inte den där första gången. Varför det nu skulle vara så himla viktigt men vi människor (Jag) har väl en pervers dragning till statistik och minnen snyggt iordninglaggda i en garderob av tankar.

Jag hade otroligt höga förväntningar pa sex. Säg vilken femtonåring som inte har det, men ändå. Jag såg inte fram emot själva njutningen. Jag visste däremot att sex skulle göra mig genuint lycklig. Liksom lera skulle göra mig ner jag var åtta. Det pirrade i magen när jag köpte ett pack om sex färger. Några riktiga figurer minns jag inte att jag gjorde. Det blev  mest en enda stor ful brun färgklump. Liksom den där moppeåldern skulle göra mig. Att styra något, känna friheten. Det blev aldrig någon moped heller.

Förlåt och tack och ursäkta och så där men vad fan gör man? Jag var ung och ville känna lycka. Men inget av dessa varma stunder gav mig någon lycka, knappt glädje. Fastän explosionsögonblicket var mäkta skönt och förspelet tryggast mysigt var sexet mest ett kapitel av prestationsångest, uttrakighet och väntan. Fast det glömde jag såklart varje gång det var dax igen. Såklart att det släppte ibland och det var mäktigt fast oftast tänkte jag på annat eller ansträngde mig för att inte få den där för tidiga explosionen. Varje gang tänkte jag: slappna av, slappna av för fan! Unna dig den här gången! För jag visste att det var avslappning och hej då med prestationsangesten som skulle göra mig till värsta feta älskaren. Fast just då det stod på spel, just då kändes det på blodigaste, viktigaste allvar. Jag kunde bara inte ta chansen och slappna av med risken att få toktidig utlösning. Så istället kämpade jag emot. Emot min kropps viljor. Emot mitt förnufts viljor. Emot mitt hjärtas vilja.

Ja, det var annat också som spelade in att jag inte kommer ihåg. Mer än att jag säket förträngt det i ångest. Som att det tog flera veckor av ständiga försök innan vi gjorde det. Och så den där kondomen. Och så värken. Och paniken. Och hennes ömma möder som knackade på och undrade om vi inte ville ha lite saft och bullar och det var ju fint väder så varför skulle vi vara inne?
-Jag knullar, tänkte jag säga till henne som Stefan Sauk sa när hans överbefälhavare ringde hem till honom i någon dåligt Hamiltonfilm. Men det gjorde jag inte. Och ångesten försvann inte. Och värken var kvar. Och kondomerna för feltillverkade. Och bullarna blev uppätna den här dagen också.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

– Ronnie, du har tappat viljan och framtidslusten att vilja skapa något. Göra något. Förr drömde du alltid om att hoppa fallskärm och sådant, säger Hannah.

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·